..Cause she had a bad day..

You're like talking to a damn fucking wall - jag tycker inte om väggar.
Besvikelsen sköljer över mig varje jävla dag, för jag drömmer. Hur kunde det ske? ... hur lätt är det att bryta ned en människa psykiskt?
Jag vet att jag ställer dumma frågor, så svara inte på dem.
Jag vet att jag har stöd från här o var, tack till er.
Sånt här händer hela tiden, och det är med största säkerhet jobbigt för alla att gå vidare, så I'm not one of a kind.
Men jag har fortfarande inte kommit över någonting.
Lämna mig inte, ni som finns kvar där. Jag avskyr att bli lämnad.
Känslan av att vara oälskad är ofattbart plågsam, speciellt när det fanns där. Förut.
Jag vill tänka framåt och så, det vill jag verkligen. Och jag vill inte anklaga. Men det gör jag ändå.

Mitt psyke tvingar mig att se tillbaka på det som var bra. Det får mig att vilja gråta, för jag vill inte tänka på det som var bra. Inte på det dåliga heller. Jag vill bara glömma, gå vidare, och bli älskad på riktigt. Är det så svårt? Jag är förvirrad om vad jag känner på riktigt.


Glömma, glömma, glömma...