Jag insåg en sak för ungefär en minut sedan. Jag är..fri. Äntligen bryr jag mig inte vad som händer med han som jag tidigare älskade. Jag har raderat allting som har med honom i datorn, mobilen och hemma att göra. Det känns skönt.
Samtidigt har jag ju då skolan att fokusera på, och den får jag ta dag för dag. Som läget är nu kan jag inte gå dit. Det blir för stor psykisk påfrestning. Jag mår illa och blir snurrig när jag tänker på den. Rudbeck.
Skolan som ljög för allmänheten, i de där broschyrerna man får hem precis innan man nästan äntligen, fått slut på ångesten. Bara för att man inte kan välja ett gymnasium.
Det som ska ta en framåt i livet.
Jag kan avslöja en liten hemlighet för er.
Egentligen skulle jag inte ha kommit in på Rudbeckianska gymnasiet, Sveriges allra första gymnasium. Varför inte? Mina betyg för samhällslinjen var alldeles för medelmåtta. Varför kom jag då in? Det var det bäst handikappanpassade gymnasiet i hela Västerås. Så det fick bli så. Rektorn lovade ut en massa om "Ja men visst ska du också få medverka i idrotten". Som alla andra. Ett år senare sitter jag ändå där. Gör ingenting på den lektionen. De har inte tid med mig. Så då får det väl vara så. Streck i idrott.
Gymnasievalet är ett livsavgörande val egentligen. Som om vi inte visste det, tänker ni kanske. Men när jag valde så tänkte jag helt klart vad jag skulle bli. "Självklart ska jag bli journalist och alla kommer att läsa mina artiklar och jag kommer bli kändis, om jag inte intervjuar dem såklart." Så roligt skulle jag inte få ha det för verkligheten.
Nej, verkligheten ville ta till sig mammas ord. De som sa att "Men du.. Journalister tjänar ju ingenting, och de lyckas nästan aldrig.. Men det blir säkert bra ändå ska du se!"
Pang. Där sprack drömmen om mitt roliga liv bland kändisar och andra framstående människor.
Nu sitter jag här och funderar på om mina betyg ens kommer att räcka till studenten. Oro, ångest och smärta. Klösa, bita, rivas.
Could taste your sweet kisses
Your arms open wide
This fever for you is just burning me up inside
Så. Jävla. Bra. Skrivet.
SvaraRaderaTrots att min situation ser lite annorlunda ut, sitter jag ändå här med tårar i ögonen.
Den här texten väckte någonting.. Jag visste att jag inte mådde bra, men kunde inte sätta fingret på varför.
Tack för att du satte ord på mina känslor. Det är precis så här det känns. Jag känner mig lurad.
I högstadiet överöste lärarna mig med beröm, men nu när jag börjat i gymnasiet märker man allt mer att världen inte alls är som man trodde. Att ens framtid förmodligen inte kommer att bli som man trodde.
Du är min själasyster. Det kanske låter lite töntigt, men det känns verkligen som att du är det.
Jag vet inte.. när jag tänker på dig känns det ändå som att allt kommer att ordna sig. You're the cure <3
Nu vet jag inte vad jag ska skriva som svar till den här peppningen. Ett tack räcker liksom inte. Du är allt, bara så att du vet.
SvaraRadera<3