Det är en enda liten sak jag strävar efter. Att vara helt självständig. Jag är på otroligt god väg, men det irriterar mig att det bara är ett enda problem som jag inte klarar av. Som binder mig till hjälp från föräldrar. Jag hatar det.
Men jag tycker att jag är duktig nog som det är redan nu. Läkarbesök utan föräldrar, duschar själv, går på toaletten själv, förflyttar mig på egen hand, åker tåg/buss själv, får på mig kläderna osv.
Allt det där verkar så enkelt för andra, men jag blir superlycklig så fort jag klarar av någonting sådant en gång. Det är nämligen inte alla som kan göra så, när de har ett funktionshinder. Jag klandrar dem såklart inte, men det finns vissa som är helt kapabla till att göra samma saker som mig, men de orkar inte. Eller så är deras föräldrar tragiskt födda med ett sinne för överbeskyddande.
Jag vill absolut inte ha en PA - personlig assistent, i framtiden. Jag vill inte känna mig hjälplös. Så tack till min envishet och tack till mina kära vänner som vill hjälpa mig till att bli så som jag vill vara.
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka.
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer
Jag tycker att det här är ditt absolut bästa inlägg. Varför? För att det är så ärligt och äkta, det stöter man inte på så ofta i bloggvärlden x) Jag vet att du klarar dig. Du är den starkaste personen jag känner, min klippa! Du klarar ju fan av både dina egna problem och att hjälpa mig med mina!
SvaraRaderaVäldigt fin text i slutet, förresten. Vem är det som skrivit den?
<3
Aww, jag blir lite rörd här va! <3
SvaraRaderaTack, för DU är MIN klippa. Don't you ever break, promise?
Det är ur en låt. "Tusen bitar" av Björn Afzelius. Lyssnarvärd.
Klockrent.