Än har du inte besegrat mig

Trodde faktiskt att vi var själsystrar.
Just nu är mina åsikter gentemot dig ett enda virrvarr, och det är för att du har förändrats så mycket.
Det känns inte längre som om jag når fram till dig som jag brukade göra förut.
Viss förändring gick mot det positiva, men med dessa hade du inte behövt förändra attityd mot precis allting så radikalt? Du vet att jag älskar dig, men det känns som om en annan tar mer plats i dig än jag. Jag vill inte acceptera rollen som moraltant, för det är jag inte. Kanske är det jag som vidareutvecklats och blivit mogen?