You don't know me

Bloggandet är i sig inget tvång - ändå sitter jag och får ångest när jag inte får inspiration till att skriva. Det är konstigt det där. Anyhow, det är otroligt varmt ute, men idag orkade jag verkligen inte vara annat än inomhus, och det var det värt känner jag.

Jaha, 25 minuter senare sitter jag fortfarande och tragglar med det här inlägget. Jag ger upp, får inte inspiration. I handen har jag en burk såpbubblor. Och en telefon, med sms från Markus som väntar. Jag längtar efter hans besök! Ska bli intressant att se om vi verkligen faller för varandra eller ej.
I morgon fyller mamma år, och jag tycker fortfarande inte att hon ser ut att bli så "gammal".
För mig ser hon fortfarande ut som trettiofem, högst.
Fast det går egentligen inte ihop med tanke på att jag är sexton, och hon födde mig när hon var tjugoåtta.
Nog om detta, jag hatar själv när man försöker övertyga omgivningen om att deras föräldrar inte alls ser äldre ut än de egentligen råkar vara.
Wow, nu fick jag flyta iväg lite på mina egna tankar, så nu fick jag en jäkla inspiration att skriva. Flöda! Åh, jag älskar när det här bara kommer till mig, förmågan att bara skriva sådär underbart bra som bara jag kan.
Igår tittade jag på La vie en rose/La môme och den var tyvärr sämre än jag trodde.
Filmen handlar om Édith Piaf's liv och karriär, och visst, hon spelar otroligt bra.
Man känner det som om det verkligen är Édith, men det är istället Marion Cotillard som spelar huvudrollen.
Hyr den och bedöm själva, snälla.
Det negativa som jag tyckte var att det blev lite för mycket återblickar i tidigare händelser.
Som sagt, hyr den för en egen uppfattning.

Have a nice evening and a good night.