Hej! Tänkte skriva om ett fenomen som vi på jorden, främst flickor, måste genomlida. Detta fenomen kallas pojkar.
Jag har ett antal intressanta objekt, men inte fan vill någon av dem ha mig på riktigt, eller hur? En av dem bor här, men har som undanflykt att han ska flytta inom två månader och vill då inte binda sig (och ändå flirtar han med mig, vilket jag inte tackar nej till, by some strange reason).
Pojke nummer två har jag nämnt här på bloggen, och han är för snäll för sitt eget bästa. Det är vad jag, Cecilia, anser. Han dumpar ju nämligen aldrig sin lilla slyna till flickvän.
So that makes me the other woman. Bad girl.
Och han bor ju faktiskt, långt bort, men det är ganska skitsamma i läget som är nu.
Den tredje och sista är egentligen inte ens värd att nämna alls, för det är han som gillar mig. Jag har egentligen för länge sedan insett att vårt om-förhållande skulle bli en katt-och-råttalek. Han skulle leka med mig/älska mig ett tag, och sedan få kalla fötter och dumpa mig. För tredje gången. Så nej tack, honom vill jag inte ha.
Det är de jag har in mind, så Markus (oops, nummer två), låter mest bra. Men jag vill inte vara nummer två.
Nummer ett, efter i sommar, eller adjöken.
Nej, jag ska fundera på att bli lesbisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar