Är på ett hotell någonstans i Tyskland. Närmare bestämt i Sierksdorf (och ja, vi kan vara överens om att tyskarna inte har bra stadsnamn). Jag har ju inte pratat någonting om Markus vistelse hos mig tidigare i veckan! Det var, för att citera Askungen, dötrist, tråkigt, och alldeles alldeles underbart....
Okej, stryk citatet, det var bara underbart. Ett kort tag i alla fall, men det känns som om det alltid blir på det sättet, så jag väljer att inte bry mig. Jag kan berätta att genom ett halvhjärtat (från hans sida) gemensamt beslut, valde vi att försöka vara ett par. Hah, det lyckades ju otroligt länge - not. Konstigt egentligen, från att gå till extremt förälskad och nykär så man tror att man ska dö till att sucka och hånle åt personen ifråga. För det är vad jag gör nu. Jag tycker om honom jättemycket, och den som säger någonting annat kan gå och hänga sig, men han svek mig. Att svika mig är ett av de värsta sakerna man kan göra. Jag litar på människor rätt snabbt när jag insett vad de är för några. Det gjorde jag med Markus också. Men att bestämma att man är singel på eget behåg, och därmed göra så att jag av alla människor får reda på det sist, det är att gräva sin egen grav. Bokstavligt talat.
Jag är inte förkrossad alls, inte av att förlorat honom som pojkvän, men jag känner mig lurad. Han betyder väldigt mycket för mig som vän, och det är därför det gör så ont att känna att man förlorat just en vän. Kalla mig dramatisk för det är jag, men, vad betyder jag? Ingenting? Nej, jag litar inte på Markus längre. Och vill han att jag ska göra det, då får han kämpa. Känner jag honom rätt så kommer han om han läser detta, ta åt sig litegrann av vissa delar, och förhoppningsvis be om ursäkt, INTE, via sms.
Men herre, vilken idiot han är. Det trodde jag aldrig.. Om han verkligen ville vara singel så borde han inte ha blivit tillsammans med dig. Något som vi normalt funtade människor fattar, men han är tydligen inte en av oss.
SvaraRadera