How to be invisible

Hej, nu är jag hemma igen för den som undrar det.
Min helg har spenderats på en båt, inuti en båt, och utanför en båt.
Hmm, låter jätteroligt när jag nu tänker efter.
Mina öron och mina kinder är alldeles blossande röda, och jag fattar verkligen inte varför jag blivit kär.
Det hela känns verkligen, rätt också.
Jag är så jävla rädd (ursäkta svordomen) för allting inom situationen, och det beror på att jag har ett så enormt kontrollbehov för allting.
Nu kan jag inte styra någonting alls, för det enda jag försöker koppla bort, samt tänker på under dagarna är Markus.
Markus, Markus, Markus, Markus, Markus.
Jag är livrädd, men samtidigt är det så äckligt underbart att vara kär i just honom.
Undrar ni vad jag är rädd för, så är det att bli sårad.
Som alla klyschor säger, man blir sårad många gånger innan man hittar den rätte. Men jag då?
Jag har bara haft en pojkvän innan Markus (som inte ens är min pojkvän), och det ska alltså då klyschigt sett betyda att han inte kommer finnas kvar?
Ja men då känns det ju extra lönsamt att sikta in mig på honom - not.
På ett annat sätt har jag aldrig känt såhär för någon förut (även det en klyscha, men gud vad det stämmer).
Jag är både rädd och glad. Mest rädd att han ska rata mig för någon annan. Bara sådär. Och ändå vet jag att jag kan lita på honom. Det tjänar inget till att förklara varför jag litar på honom, tycker om honom så mycket som jag gör, och lite så, men...jag bara, känner att det här är rätt.
Jag vet ju inte vad HAN tycker! Åh, vad det stör mig.
Jag vet att han ibland får dåligt samvete (hur man nu lyckas med det), för att jag gillar honom så mycket som jag gör, men det är väl bara att tacka och ta emot tycker jag, eller?
Då känns det extra värdelöst att kämpa för honom.
Men när vi pratar, då kan jag inte vara lika glad som då. Det går inte.
Jag går alltid, efter våra samtal, omkring och småler i minst en halvtimme efteråt.
Det skrämmer mig, för jag vill inte bli sårad som sagt.
Jag undrar varje kväll om han tänker på mig någon gång under dagen
och om han tänker ungefär samma tankar som jag tänker om honom då.
Undrar om han saknar mig.
Han säger att han gör det, och blir lite stött om jag säger att jag saknar honom bara lite.
Jag vet verkligen inte.
Det jag vet är att jag är kär som vet inte vad, och att någon måste vägleda mig någonstans.
Jag vill kunna försöka tänka på annat.
Jag vill tänka på honom, men jag vill inte framstå som desperat.
Jag vet absolut inte hur jag ska bete mig.