Om veckan som varit

  I måndags kom jag hem från Malta (bilder kommer så fort jag hittat min kamerasladd). Jag brände mig som bara den eftersom vi var lite väl dumma och glömde solkräm - aj! Utöver det var det trevligt, vi åt gott och bodde på ett fint hotell.

  Sen började praktiken igen, och det är ju mycket roligare än att plugga måste jag säga! Tyvärr börjar skiten snart igen, och det har jag inte riktigt lust med om jag ska vara ärlig. Men som med allt annat är det väl bara att bita ihop, I guess. Hatar bara när det är typ tusen saker som ska göras på samma gång, för det gör mig äckligt stressad. Och när jag är stressad, då funkar ingenting alls. Och då går det inte bra med nånting, såatteh... Ja! Men kanske att jag överlever det, you'll never know!

  Utöver praktik och Malta har det hänt en väldigt irriterande sak den här veckan (som inte bara hänt då tyvärr, utan ett flertal gånger under det senaste halvåret), nämligen att jag blivit ifrågasatt om jag ska resa med buss eller inte. Varför? Jo för att jag "är ensam och sitter i rullstol". I onsdags ville chaufför...ursäkta, men jäveln, knappast släppa på mig på bussen fastän den var tom, samt att jag hade betalat biljett. HUR JÄVLA SJUKT ÄR INTE DET EGENTLIGEN?!

Jag blev förstås skitförbannad och gick raka vägen hem (tog en annan buss sen med en vettigare chaufför)    och ringde bussbolaget. De jag pratade med (först kundservice, sen chef 1 och nu chef 2) var lyckligtvis lika glada som jag var över den kassa behandlingen (det vill säga, inte alls) och ville veta allt om det, samt om det skulle inträffa någon annan gång. Så jag har nu bådas nummer ifall att.

  Men fortfarande, det är inte första gången som det händer. Vad är grejen med att jag som rullstolsburen inte skulle få åka en bussresa ensam, som jag DESSUTOM betalat med egna pengar? Speciellt när det inte ens stämmer enligt reglerna? Busschaufförerna har bara fått för sig det, helt från ingenstans. Öh, nån som tycker det är vettigt kan ju skriva det i kommentarsfältet. Men jag tror knappast att nån kommer göra det. Jag menar, kom igen?! Lever vi 2012 eller 1960?! Det osar segregering på långa vägar. Jag har dock den turen som fått både verbal och skriftlig förmåga som är över genomsnittet, om jag får säga det själv! Matchen att fixa det här problemet är inte svår för mig, men alla andra som inte vågar säga ifrån då?! Vad händer med dem, får de åka färdtjänst för att de helt enkelt accepterar att det är så? Helt jävla idiotiskt.

 Om det inte blir bättre så har jag numret till lokaltidningen, då jävlar. Jag ger mig inte utan fight!