Jag vet inte om jag borde lägga mig i den här grejen egentligen men jag blir nästan spritt språngande tokig av det. Diskussionen om sexualitet. Vilken sexuell läggning man har, det bestämmer man inte själv. Det är okej att vara homosexuell, bisexuell, whatever. Bli gärna kåt på ett träd om du skulle tycka det var bäst för dig. Ok, så långt håller ni med mig (hoppas jag)? Men att vara straight då? Är det okej? Tja, egentligen är det väl det då det uppfattas "som normen" av alla sexuella läggningar som finns i världen, men är det inte lite väl att säga att det är okej egentligen? Så som många i vårt samhälle inkonsekvent diskuterar sexualitet undrar jag var heterosexualitet kommer in i bilden, på okej-listan alltså.
Eftersom det är så hemskt att tillhöra normen känns det nästan som att ordet "heterosexuell" nästan kan sammanföras med ordet "intolerant". För så FORT någon råkar vara heterosexuell är det nästan automatiskt, inom vissa kretsar, att du har dessa tre kärnegenskaper: du är konservativ, intolerant, och feg. För du vågar inte ta ut svängarna. Du "vill" vara precis som alla andra men du vågar antingen inte erkänna att du är bi (för enligt några är alla bisexuella), eller så är du bara en sån där, som jag sa, konservativ jävel som dessutom är trångsynt utav bara helvete. Heterosexuella vet inte vad homosexuella känner, det blir någon slags "vem lider och kan känna mest sympati och empati"-tävling.
Sanningen är såklart att homosexuella INTE haft det så jäkla lätt i alla tider, förrän .. ja, NU börjar det bli bättre. Kanske. Det vet jag och det vet de allra flesta, oavsett sexuell läggning. Men VARFÖR är det då så att så fort man öppnar munnen och säger att man är hetero till vissa, så är det typ "jaha du är en sån där"... Var det inte exakt samma sak som vi försökt bli av med gällande homosexuella människor? Hatet mot homosexuella som än idag är kvar, om än mycket mindre än för ungefär femtio år sedan. Det är dumt att hata, och allra minst bör hat finnas för någons sexuella läggning. Det finns så mycket annat människor kan och borde störa sig på här i världen... Jag vill poängtera att vikten av detta inlägg är INTE att värdera människors sexuella läggningar mot varandra (lägg märke till att jag inte tagit upp min egen till exempel, jag må ha en sambo av motsatt kön, men ja ni fattar vinken) - ALLA är nämligen lika mycket värda. Problemet är bara att i dessa konstiga intoleranta plumpa uttalanden, ligger värderingar. Typ: Alla ÄR inte lika mycket värda. Det är även i sådana sammanhang som det uppstår grupperingar (igen, jag vet), och grupperingar i viss mån är som de allra flesta greppat vid det här laget - inget att leka med.
Ett annat attitydproblem jag märker vissa får förresten, är när någon råkar visa att denne är monogam, alltså att denne "bara" nöjer sig med en partner i taget. Även där ses det som ett väldigt, väldigt TRÅKIGT alternativ till hur man "kan" vara. Typ, varför bara ha en istället för två? Som om man bestämmer sig för även det? Jag har aldrig någonsin hört talas om någon människa som "plötsligt" bestämmer sig för att vara varken polyamorös, eller monogam. Jag vet flertal motargument till monogami som låter ungefär såhär "ja men människan är ett flockdjur och därför bör vi ha fler partners i taget".
Samma sak gäller med monogami "ja men vi har faktiskt lovat att vara vi två hela livet". Faktiskt, tycker jag att båda argumenten är fåniga. Klart det inte funkar jämt eftersom vi människor dagligen redan bevisat att vi har flera partners under vår livstid, fast hör och häpna: Det gäller inte alla. Vissa är ihop från att de är sexton år gamla tills de dör vid nittio års ålder. Andra gillar att vara mer fria och ha flera samtidigt. Vissa vill kanske inte ha nån alls. Därmed INTE sagt att jag tycker illa om människor som inte "är som jag", för jag kan väl avslöja att jag personligen gillar en i taget. För MIG blir det lättast så, för andra kanske inte, det har nämligen jag ingenting att göra med.
Vet förresten inte var något av detta kommer ifrån; alltså grejen med olika sexuella läggningar eller det att olika människor tycker att det är olika med hur ett förhållande "ska" vara, vad som känns mest bekvämt för en själv. Det finns liksom inga regler för det. Något jag inte tror däremot, är att något av detta skulle vara genetiskt betingat. Varken att vara gay, straight, bi, polygam eller monogam. Vet inte vilket ärkepucko som kom på den idén, men inte var det jag i alla fall. Vissa saker bara ÄR, det får varenda jävel acceptera.
Låter detta vettigt?
Det är förstås tråkigt om du varit i kretsar med en massa dumskallar som tyckt att ingen får vara monogam eller heterosexuell. Jag förnekar absolut inte att dessa kretsar finns. Men, det finns inte någon systematisk diskriminering av heterosexuella och monogama. De flesta människor tycks till och med tillhöra dessa två kategorier. En heterosexuell behöver aldrig "komma ut", varje gång hen träffar någon ny som börjar fråga om privatlivet och kanske använder fel pronomen om hens partner. En heterosexuell behöver aldrig vara rädd för att hens föräldrar ska bli äcklade av en, eller arga pga det kön man attraheras av. En heterosexuell behöver aldrig vara rädd för att hen ska bli trakasserad pga sin läggning (något -- alla -- jag känner med annan läggning än hetero råkat ut för, på ett eller annat sätt).
SvaraRaderaOch att leva som poly ska vi inte ens tala om. Det blir jag hånad för nästan varje gång jag försöker berätta om det, så jag har slutat vara ärlig om mig själv. Att vara polyamorös får inte ens existera. Ibland känner jag att jag inte får existera.
Sammanfattningsvis vill jag väl säga att det är för jävligt att döma någon efter en sådan sak som att attraheras av andra vuxna människor, för att det kan handla om "fel" kön eller "fel" antal. I de allra flesta kretsar, särskilt på universitet och högskola (känner jag själv) är det svårt att vara hbtq/polyamorös. Att vara heterosexuell och monogam är där en absolut självklarhet.
Heterosexuell polygamist i förbipasserande önskar påpeka att inte alla heterosexuella är monogama även om du kanske inte menar så.
RaderaJag sa aldrig att det var något som var lätt, för det är det förmodligen inte. Däremot så känner jag fortfarande att många inom "rörelsen" instinktivt tycker att monogami och heterosexualitet är tråkigt och därför är det en konversationsdödare, faktiskt i båda fallen. Och du har förmodligen rätt i att det blir mer "inte okej" så fort du nämner att du är poly, men det jag då tycker är konstig; måste någon överhuvudtaget få reda på det, vare sig du är hetero eller inte? Om du skulle vara tjej och kyssa en tjej på stan - ingens ensak förutom din egen. Samma gäller om du är kille och kysser en kille. Eller tjej och kysser en kille.
SvaraRaderaVilken sexuell läggning man har bör spela lika stor roll som vilken hudfärg man har. Eller lika lite roll som vad för strumpor du har? Det vet nog varenda kotte.
Och nej, jag förnekar inte att det är så att om man tillhör normen så blir det förmodligen lättare per automatik. Men det betyder INTE att normen inte kan ha empati. Att normen inte kan tänka "fan, varför är det så för?". Normen består minst lika mycket av känslokalla robotar som "minoriteten", kanske i större utsträckning då det är fler, men ändå.
Det är där det faller, det är inte rätt att säga att "ingen förstår", för även om en normperson inte har samma problem som dig, så tvivlar jag på att livet för denne i övrigt är felfritt. Sexualitet är ett jäkligt känsligt ämne, men ibland tänker jag såhär: är det bra att avslöja för mycket om sig själv i ALLA sammanhang? Vilken sexualitet man har är och förblir ingen tävling. Det är som att jag skulle sätta mig på tvären och typ: nej, ingen förstår mig för jag sitter i rullstol, nu tycker jag att alla runtomkring mig är idioter. Klart det synsättet funkar för vissa, men det gör inte det i längden. Varken för den som är hetero eller homo eller bi eller monogam eller polygam.
Dessutom: ÄR du din sexualitet? NEJ, just det. Du är en egen individ, din sexualitet är ett attribut. Den som inte accepterar det är inte värd att umgås med dig.
RaderaJag håller ju helt klart med dig om att det inte borde spela roll, men det gör ju det. Precis som det spelar roll att du sitter i rullstol. Det är viktigt att inse sina privilegium, och ha förmågan att ta ett steg tillbaka och granska sig själv kritiskt. Jag är t.ex. per automatik privilegierad för att jag råkar vara vit, cis (min könsidentitet stämmer överens med det biologiska), västerländsk och inte ha några funktionsnedsättningar. Jag vill liksom påstå att man har ett större ansvar om man tillhör normen.
RaderaOch ja, ibland kanske motståndet mot normen blir personligt, vilket är fel, men jag menar att det går att ha förståelse för det. Lite som att jag som vit kan förstå varför Black Panther-rörelsen kände ett behov av att trycka ned det härskande vita och lyfta det svarta som ett ideal. Det betyder inte att man önskar ett samhälle där den härskande gruppen istället blir förtryckt, utan det handlar bara om ett motstånd mot att man själv är utsatt.
Jag rekommenderar förresten den här krönikan, om just det om att kön spelar roll:
http://arbetet.se/2013/01/25/det-spelar-visst-roll-vem-man-alskar/
Och, enligt de personer jag nu försöker "komma ut" inför är jag min sexualitet (som är onormal och icke-önskvärd). Ibland hatar jag världen. Okej, ofta, jag hatar världen ofta.
Radera"Ibland hatar jag världen. Okej, ofta, jag hatar världen ofta."
RaderaNu har jag följt er två i debatten här och känner att det sista inte lät så bra. Att bära vredesmod mot något kommer inte innebära att det förändras på ett positivt sätt. Jag säger som en kär vän brukar säga: "go with the flow" och med flow menas inte en mainstreamrörelse, utan en positivitet i dig själv, för hatar man folk, hur skall vi då bli tagna på allvar? Då ser man en grupp som arga galningar. Exempel, Feminister som skriker och kastar sten i porrbutiker tar jag inte på något allvar, men feminister som är lugna och sansade lyssnar jag mer än gärna på. Så vill du förändra, bär inget vredesmod i dig, då når du aldrig dina mål.
Jag hatar inte människor, utan förtryckande strukturer. Jag tänker inte försöka se positivt på något som skadar mig.
RaderaNu sa han ju faktiskt ingenting om att se positivt på förtryck eller förtryckare, utan om att du själv ska vara positiv och inte ta normer personligt. Antagligen är det lättare att förändra normer om man inte skapar två poler mot varandra :)
RaderaHur är normer inte någonting personligt?
RaderaNej, frågan är, hur ÄR det personligt?!
RaderaHar jag inte förklarat det tydligt nog i kommentaren här nedan?
RaderaEn norm påverkar visserligen en person men är snarare riktad mot hela befolkningen? Sant är att alla förlorar på normer eftersom de skapar fördomar och fientlighet åt flera håll. Däremot tycker jag inte att det är personligt.
RaderaTusen tack R, du sammanfattade min lilla röra jag hade i huvudet just nu. Ingenting, löses, med, våld. INTE ens förr, det har väl någon märkt hoppas jag? Att gå omkring och vara bitter gör det inte heller. Jag är till exempel inte bitter för att tillhöra en slags minoritet, vilket råkar falla inom kategorin rörelsehinder. Skulle jag vara bitter för det jämt skulle jag till slut bli jävligt blind för att leva. Är det en bra idé? Vad som jag ville säga med mitt inlägg var och förblir att "gnäll inte i onödan och låt folk vara ifred oavsett sexuell läggning, funktionsnedsättning, hudfärg, whatever it might be". Det hjälper inte för fem öre att klaga på vare sig minoriteter, eller majoriteter om det görs på ett "jag blir angripen, måste försvara mig"-sätt. Ingenting löser sig då. Det är där alla parter måste se över sitt handlande, och det var det jag menade med att jag tycker mig höra FLER som INTE är straighta, som gnäller som f a n på att "ni är en stor och äcklig majoritet, nu ska NI bli förolämpade". SOM en stor massa, även om "massan" inte ens inkluderar alla. Orka dra alla över en kam, liksom. Det gäller "minoritets"-läggningar med.
SvaraRaderaMen vem har pratat om våld? Det känns som att ni sätter ord i munnen på mig.. Normer är förtryckande, även om det inte skulle handla om att någon fysiskt slår ner mig varje gång jag yttrar vad jag har för typ av sexualitet. Jag gnäller för att jag blir skadad av dessa normer. De får mig att må dåligt. Och, om man inte blir arg förändras heller ingenting. Varför ska jag behöva anpassa mig efter, och se det positiva i, någonting som får mig att må dåligt?
RaderaJag kan ju säga att jag mår mycket bättre av att vara bitter och gnälla än av att förtränga mina riktiga känslor.
I princip varje gång jag träffar nya människor får jag frågan om jag har en pojkvän (heterosexualitets- och monogaminorm). Berättar jag någonting sexuellt/romantiskt om en annan kvinna böjar folk vrida på sig, och vet inte hur de ska reagera. De börjar distansera sig från mig. Första gången jag var på fest med min nya klass stod folk och skämtade om polyamori, och när jag sa något om det blev jag avfärdad på en millisekund. Jag ville gå därifrån och gråta. Läste du artikeln? Jag känner fortfarande att jag måste vänta tills mina föräldrar dör innan jag vågar leva som jag vill.
Jag lever med det här varje dag. Det är inte jag som inte "låter folk vara ifred"; det är jag som blir påtvingad normerna. Det är jag som alltid måste rätta folk. Det är jag som måste ta ställning till om jag känner för att "komma ut" eller inte när jag är i nya sammanhang. Som heterosexuell behöver man aldrig oroa sig för såna här saker, och av den anledningen är man extra ansvarig för att se till man är inkluderande. Att man inte frågar den nya tjejen om hon har en pojkvän, och inte utgår ifrån att polyamori omöjligtvis kan vara på riktigt för att man själv inte har upplevt det.
Jag har aldrig sagt att någon förtjänar att bli förolämpad pga sexualitet, för det tycker jag inte. Det vore intressant att få ett svar på det jag faktiskt skriver..
Min poäng är alltså: Att människor med andra läggningar än hetero, och med andra sätt att organisera livet på än de monogama, förtrycks, förolämpas, och får mindre utrymme än alla andra är ett samhällsproblem. Att en heterosexuell blir kallad för tråkig är en dålig situation, men inte ett samhällsproblem. Ingen skulle neka dig en anställning för att du är heterosexuell och monogam t.ex.
Sociologin bidrar till förståelse om att normer, oavsett om de är förtryckande eller ej, ALDRIG kan sluta existera, eftersom det är så människan funkar. Problemet ligger inte i normer, utan i diskurser som normerna kretsar kring. Och att utmana en diskurs tar inte bara tid, utan oändligt med tid och skapar en instabilitet i samhället.
RaderaNormer klarar vi oss inte utan, de är riktlinjer för hur vår kultur är formad, oavsett vad vi tycker om dem eller inte. Att förändra normer (vilket man inte bara gör på tio sekunder) är kanske en tanke man vill uppnå, men dessa normer byts bara ut mot nya, vilket Cicilia här har nosat lite på, där normer transenderar i nya former. Det är svårt att ändra normer, och som jag sa, än värre diskurserna. Normer är också av fysisk kraft. Att ändra på en oskriven regel ger rent av fysisk respons, vilket försvårar utvecklingen.
På dig låter det som att normer är något du står utanför, men sanningen är att du är inkapslad i dem. Normer i sig är inte heller förtryckande, inte alla åtminstone. Viktigt att poängtera! Avslutningsvis: jag lägger inte ord i munnen på dig, utan jag tror att det vi helt enkelt tolkar ur det du skriver är att frustrationen eskalerar på något sätt och det är vad man försöker tolka.
Du behöver inte mansplaina för mig vad normer är, för att jag i en mening uttryckte mig klumpigt. Jag har ingenstans skrivit att jag anser mig stå utanför normer i största allmänhet, och tycker heller inte att detta är något jag har antytt. Jag har enbart beskrivit mina egna erfarenheter av att stå utanför heteronormen.
RaderaJag tror att normer i sig kan vara förtryckande, och att en del normer helt klart är bättre än andra. I och med att jag just nu sitter och kollar på en film om slaveri kan jag bekvämt nog ta det som exempel på en norm som var dålig i sig. Heteronormen är begränsande/förtryckande då den dikterar hur man ska organisera privatlivet. Vad är det som säger att normer alls måste existera på det området, för att människan ska kunna fungera?
Hetero och homo behöver ju knappast ses som en dikotomi, där det ena "tar över" och blir det normerande när det andra slutar vara det.
Jag förstår inte riktigt din poäng med att förklara hur svårt det är att förändra normer. Menar du att man då bör låta bli?
1) Jag mansplainar inte. Jag förklarar normer ur ett vetenskapligt och realistiskt perspektiv och försöker hålla känslor utanför detta, med en säkerhet av att jag inte vet om du är insatt i den vetenskapliga världen när det gäller normer eller ej. 2) Jag sa inte heller att normer alltid är positiva, utan påpekar på svårigheten att skapa ett samhälle där alla blir accepterade. Ett mål i sig, men svårt sådant. 3) Jag håller inte med dig i frågan om dikotomi - diskurser överlappar eller utmanar varandra och det har att göra med vilken vetenskaplig tradition man tillhör. Finns ju liberaler som menar att man kan skapa en jämställande norm/diskurs, vilket jag inte håller med. 4) angående min poäng om att förändra normer är inte att säga att man skall ge upp, utan tvärtom, hålla ut längre, men inte under aggressiva framtoningar, för:
RaderaCicilia påpekar ett bekymmer hon upplever, du betonade att det förekommer, men börjar sedermera övertolka och skapa en kritik mot Cicilia och förlorar därmed fokus på hennes inlägg. Hon antyder gång på gång att homosexuella inte har det lätt, och ställer en fråga om hur dessa extrema grupper inom HBT-världen faktiskt agerar, de må vara få, men behövs kritiseras.
Sedan skapar du en bild av så mycket annat, vi har helt enkelt glidit ifrån ämnet från början. Ingen av oss blir upprörda över att få frågan vilken partner vi bor ihop med, för det handlar inte om ytligheter i problematiken, utan helheten.
Du å andra sidan blandar ihop för mycket känslor och jag förstår att du inte har det lätt, men denna överdrivna reaktion på ett rätt oskyldigt inlägg är att ta för stora steg. Att börja lägga till "men" (vilket du gjorde i början) förklarar rädslan över att folk kritiserar HBT-strukturer som du innan erkände finns. Cicilia eller jag är inte ute efter att försvåra arbetet, utan försöka neutralisera frågan på en nivå och tydliggöra att vi är all lika värda och inte lägger värderingar vem/vilka vi är. Alla har samma värde.
Så, jag skulle kunna diskutera detta hur länge som helst, men som jag ser det kommer vi helt enkelt ingen vart. Jag föreslår att vi släpper ämnet och inte fortsätter nysta i något vi ändå inte kommer att lösa upp. Cicilia hade en poäng, du håller med till viss del, vi stannar där. Ingen utom du tog detta så starkt som du gjorde. Ingen angrep dig och du låter som du är angripen, och att diskutera något där båda parter ändå inte vill lyssna på varandra, finns där inget att hämta.
Så, nu har jag skrivit tillräckligt för mig. Jag önskar dig, och andra här godnatt.
"Du å andra sidan blandar ihop för mycket känslor och jag förstår att du inte har det lätt, men denna överdrivna reaktion på ett rätt oskyldigt inlägg är att ta för stora steg."
Radera"Ingen utom du tog detta så starkt som du gjorde. Ingen angrep dig och du låter som du är angripen"
Tycker du att detta är ett respektfullt sätt att bemöta någon på? Jag upplever det som förminskande.
Jag har så pedagogiskt jag kunnat argumenterat för min sak, och flera gånger upprepat min poäng. Ingen av er har svarat på det jag faktiskt skrivit.
Jag tycker inte att allt bör få lika stort utrymme till att diskuteras. Det finns inga HBT-grupper med syftet att gadda ihop sig emot heteronormativa människor. Det finns enskilda individer som gör så. Har ni belägg för att dessa grupper finns; vilka menar ni då? Att sitta och diskutera låtsasscenarion tar utrymme från diskussioner om de vekligt stora problemen. Precis som ditt exempel om "arga" feminister som kastar sten på porrbutiker.
Sexualitet är personligt. Och ja, det är provocerande att höra av en privilegierad person hur jag bör och inte bör reagera i en situation hen aldrig själv kommer att behöva ta ställning till. Hur ska jag inte ta det personligt, om du svarar på en kommentar där jag skrev om hur jobbigt jag upplever det att komma ut (personligt) med att jag inte ska vara arg, för att då blir jag inte tagen på allvar?
Ilska kan också vara konstruktiv. Ur ilska kommer t.ex. politisk kamp. Socialismen, feminismen, och antirasismen är alla baserade på kamp; en motreaktion, som inte kommer av att folk sitter och håller varandra i händerna.
Jag kan eventuellt diskutera vidare om Cecilia svarar. Till dig, "R", får jag säga tack och hejdå.
De människor du beskriver har ju uppenbarligen inte förstått vad kampen för en fullständig acceptans av sådana preferenser egentligen handlar om. Jag hoppas att du förstår att alla som inte tillhör normen heterosexuell och/eller monogam inte tror att människor som gör det är konservativa eller inte upptäckt sin "sanna" sexualitet ännu. Jag menar på allvar att jag, som i det närmaste definierar mig som heterosexuell och monogam inte har stött på dessa fördomar hos människor som inte tillhör den norm som jag själv gör. Tvärtom så gör min omgivning mig ytterst sällan påmind om att jag faktiskt tillhör denna norm.
SvaraRaderaOch det är just det som är problemet med normer som avser sexualitet och relationer idag. Att människor som inte tillhör denna norm blir påminda om detta jämt och ständig. Många är de som beskriver sin situation som ett helvete. Om du tolkar vissa av dessa människors motreaktion mot denna norm som motsägelsefull så är ju det en tråkig följd av denna typ av struktur i samhället. Precis som M beskriver tror jag dock att detta är en reaktion på att "normativa människor" överlag inte vet om sin status i samhället, och att detta slår ut på "icke-normativa" människor. Det är antagligen reaktionen mot den typen av ignorans eller okunskap som gör att du upplever "icke- normativa" som muppiga.
Jag har ju inte stött på den problematik du målar upp, men om den finns så tror jag att den är en naturlig konsekvens av denna typ av struktur i samhället, och en mycket mindre allvarlig sådan i förhållande till vad den är en reaktion på.
Nu ser jag att du skrev "inom vissa kretsar". Bra!
RaderaKlart jag skrev inom vissa kretsar, inte är det så att det är något enda stort "vi mot dem"-krig heller. DÄREMOT kan jag hålla med dig Anonym, vem du än är, om att nej - jag har inte samma inblick i hur det är att leva i den slags minoriteten som inte råkar tillhöra normen, däremot sitter jag i rullstol själv vilket jag jämt och ständigt tänker ha som "vet i alla fall hur det är att vara annorlunda"-trumfkort, i såna här diskussioner!
RaderaDet jag stör mig på och alltid kommer att störa mig på är det ständiga "min sexualitet är min ID-entitet"-tjatet. Förminskar man inte sin egen person genom just DEN sortens tänkande eller har jag fel? Om jag själv till exempel skulle identifiera mig själv med en rullstol skulle jag liksom .... fastna. Och i och med det bli jävligt bitter jämt. Det funkar inte, tycker jag, oavsett om det handlar om sexualitet, funktionsnedsättning, hudfärg, hårfärg, ja vad det nu kan vara. Just det var min poäng med min diskussion, och tyvärr har jag en väldigt negativ bild av situationer då individer försöker hävda sig själva enbart genom sin sexualitet/funktionsnedsättning whatever. Det är en jävligt stor grej, det vet jag, men INTE så stor att den bör ta över hela ens jag.
Det var det jag menade med att jag hört (japp, det har jag) något slags försvarspåhopp om att normen är så jävla hemsk och så konservativa och fy vad vi inte kan förändra, om vi ens göör något för att förändra, alls.
Jag blir inte speciellt pepp överhuvudtaget på att försöka förstå sådana människor genom att höra sånt gnäll för gnäll leder ingen vart. I den här diskussionens fall kanske inte ens god retorisk förmåga gör det heller, för det är hemskt att se, ja faktiskt M, att inte alla får passa in som det bör vara.
Vårt samhälle idag är ett jäkligt läskigt ställe, tycker jag. Men inte fan kommer någon långt på att klumpa ihop sig gruppvis och tycka emot "de andra"? Jag är självklart medveten om att uppmärksamhet behövs, men vill man verkligen bli ihopkopplad med surtant eller surgubbe-titlar när man försöker föra sin ståndpunkt? Det är inte speciellt konstruktivt om någon frågar mig...
Det här var en klassisk ordspya av rang, det värsta jag läst. Vad vill du få fram egentligen?
SvaraRaderaKalla det vad du vill, men är du anonym så är det ju nästan så man undrar om du står för det du säger. Hur som helst: det jag ville få fram i mitt inlägg (som var provokativt med flit såklart.) var att det är så tråkigt när ens identitet sammankopplas med ens sexualitet. Det är inte ett sätt att bemöta saken på bra. Kortfattat!
RaderaÅh, jag glömde. Hanna Rubensson från gamla goda rudbeck....
SvaraRadera