26 september 2013

Vad ska jag göra av mig själv?

Det känns som vanligt som att jag är mest i vägen för allt och alla. Min situation är det där lilla störningsmomentet, i form av argumentet "ligger på sjukhus". Det är ju inte bara frustrerande för mig att vara inlagd på sjukhus, utan det är även det för min omgivning. Min NYINFLYTTADE lägenhetskompis Amalia kan inte ha det allt för skoj just nu till exempel, för jag är inte hemma (och jag vet inte heller när jag kommer komma hem). Jag kan ju ändå lägenheten bäst. Det är lite som om en lärare skulle missa introduktionen för sin egen klass. Det känns inte bra att lämna henne i sticket hemma, även om hon kan klara sig själv och sådär. Känns inte alls bra.

Jag går nu omkring med jävligt dåligt samvete varje dag för att jag inte kan vara där för NÅGON rent fysiskt just nu. Det känns så ... påtvingat för många att kolla hur jag mår och sådär. Fastän det inte ens är meningen, att det ska vara det. För jag vet att folk bryr sig om mig. Men det blir ju tyvärr också till en vardag för någon. Att jag ligger på sjukhus, alltså. Det blir som ett tvång att sympatisera, precis som för mig att kolla upp mina värden fastän jag gladeligen slipper veta exakta siffror på hur min kropp mår, för det är ändå jag som känner mig själv bäst. Just nu VILL jag inget annat än att må bra, och vara frisk, och vara hemma utan ett bakomliggande hot att infektionen jag dras med blir värre, eller att såren inte läker, eller att jag känner att jag övergiver min rumskompis/mina vänner/mina studiekamrater.

Det känns fan inte bra att jag inte ORKAR ta till mig skolarbetet på samma sätt som innan jag blev inlagd för tredje gången. Jag vill så gärna vara alla till lags, men det går inte. Jag vet inte ens hur man prioriterar i det här läget. VAD jag ska prioritera. Jag vet ingenting om när jag får komma hem, jag vet inte om jag kommer kunna komma på en kompis födelsedagsfest om någon vecka, jag har INGEN ANING om när jag ska orka ta mig igenom vissa kompletteringar, och jag har ingen ANING om när jag ska orka börja slappna av för rädslan att behöva komma in på sjukhus igen, jag har ingen aning om vad jag ska göra för att förhindra sår i framtiden. Jag känner mig milt sagt klaustrofobisk av att vara på sjukhus. Klaustrofobisk över huvud taget. Även om jag kan ha permission mellan antibiotikan så känns det inte BRA. Det är falsk frihet på något sätt. Jag vill inte svika människorna i min närhet men det är helt enkelt inte värt att lita på det jag säger just nu för ena dagen kan det vara en sak, den andra något annat. Eller jag vet inte. Jag babblar förmodligen bara. Just ja, måste kanske ta hand om mig själv någonstans mittemellan också eller? Vill hem.

Over and out.

2 kommentarer:

  1. Du är i en jävligt pissig situation. Som du skriver går det inte riktigt att göra något åt det, annat än att vänta på att du ska få åka hem. På plussidan finns ju i alla fall att det går framåt, såret blir mindre osv. Men väntan suger. Kan jag tänka mig.

    Jag tror för övrigt inte att någon tycker att du är i vägen. Det påverkar kanske inte hur du känner, men jag ville ha det sagt ändå. Man förstår ju att du skulle lova saker, kunna umgås, orka mer; vara frisk, om du kunde välja det själv. Amalia klarar sig. Det gör alla andra också, jag lovar. Du med, även om du har det lite tuffare än många andra.

    Du är ju min superwoman! Fantastisk är du, alltid. Oavsett om du ligger på sjukhus eller inte. Tänker lite på dig varje dag, fast jag är rätt kass på att faktiskt höra av mig när jag gör det..

    Håll ut, och känn inte en massa press över vad du inte orkar. Fokusera på dig själv och din kropp. Orkar du det har du redan kommit långt. En dag i taget. Styrkekramar!

    SvaraRadera
  2. Jag älskar dig. Måste jag säga mer? <3

    SvaraRadera