Kollar ni fortfarande här??

Glömde visst att tala om för er att jag har en ny blogg! Samma adress som innan, bara att jag ändrat domänen till blogg.se. Så den ser ut såhär: redandbloodywine.blogg.se . In med er och kika!

Jag skrev ett brev...

nya frillan

Hej! Hoppas ni haft en trevlig vecka och en trevlig fredag. Det har jag haft, tycker jag! Var och klippte mig igår, och det blidde faktiskt lugg efter många om och men. Jag blev faktiskt nöjd! Sen så har jag nästan suttit hela veckan och skrivit på min uppsats... Men nu fick den vara färdig, så jag skickade in den till läraren så får vi se vad hon tycker!

Annars följer jag Förhäxad på Netflix för fulla muggar, och jag är på sista säsongen nu, buhu! Det är en gammal serie, för er som undrar. Om ni undrar över rubriken; JA, jag skrev faktiskt ett brev och skickade det igår! Inte vilket brev som helst, utan ett kärleksbrev, haha. Naturligtvis skrev jag det till min fina P! Jag skrev helt för hand, för er som är bekanta med det fortfarande? ;) Hittade nämligen en så oerhörd vacker dikt, som den brittiske poeten E.E Cummings skrev någon gång på 1800-talet. Jag vet inte varför jag beslöt mig för att skriva ett handskrivet brev. Det tillhör verkligen inte vanligheterna för min del kan man väl säga... Men jag kände att jo, jag älskar P. Så jag vill skriva det! Sen att jag satt hela natten för att skriva ner det hela är en helt annan historia, hahaha. Glad blev han i alla fall, och det är det viktigaste för mig. Kärlek är fint det! Han kommer hit på måndag och stannar tills torsdag då vi gemensamt åker till Karlstad över helgen. MYYYSIIIIGT! Mer än så har vi inte planerat tror jag. Förutom att jag börjar min nya kurs på måndag, musik för lärare. Spännande!

Nu ska jag fortsätta kolla på Förhäxad, men ni får ha det så bra så länge så hörs vi!

Här nedan är förresten dikten som jag skrev ner till P. SÅ fin!

I carry your heart with me


I carry your heart with me (I carry it in my heart)
I am never without it (anywhere I go you go, my dear;
and whatever is done by only me is your doing, my darling)

I fear no fate (for you are my fate, my sweet)
I want no world (for beautiful you are my world, my true) and it's you are whatever a moon has always meant and whatever a sun will always sing is you

Here is the deepest secret nobody knows (here is the root of the root and the bud of the bud and the sky of the sky of a tree called life; which grows higher than soul can hope or mind can hide) and this is the wonder that's keeping the stars apart

I carry your heart (I carry it in my heart)

Jag tror jag har ett liv nu, ja!

Gud vad skönt att inte ha bloggat ända sedan förra året nu! Tror bestämt att jag skaffat mig ett roligare liv än att drälla på en blogg, haha. Nu kom dock bloggsuget igen så - hej, och god fortsättning på det nya året 2014! Kunde inte ha haft en bättre start på det nya året nu tycker jag. Jag har nämligen varit i Karlstad hos min käraste P från den 30/12 fram tills igår då jag åkte hem.

Firade nyår med honom, träffade hans föräldrar, hans föräldrars katt (som för övrigt jag aldrig sett maken till svartsjuk, haha!), hans syster, hans kompisar, och hans mormor. Vi hann även med en övernattning i Arvika där min mormor bor. För er som kan geografi så ligger Arvika nämligen knappt en timme bort från Karlstad med bil så P (som har körkort, för det har minsann inte jag - än!) körde dit tillsammans med mig och så övernattade vi på hotell. Varför på hotell och inte hos min mormor som faktiskt har sovplats så det räcker och blir över var för att P:s snälla mamma hade en natt "över" som hon behövde utnyttja på ett hotell, så vi fick den istället för att den skulle hinna gå ut i datum! Hur snällt och omtänksamt som helst, tycker jag!

Hos mormor fick vi både lunch, middag och glass, haha. Några chokladbitar kan hända att de slank ner också, hihi. Vi har även innan dess att vi åkte till Karlstad den 30:e varit lite i Västerås hos mina föräldrar. P hade redan träffat min pappa och min bror så han fick där träffa både mamma, mormor för första gången, och min farfar samt hans fru! Mamma som är värmlänning från början är ju väldigt glad, tror jag, för att jag träffat och blivit ihop med en tvättäkta Karlstadkille! Mest är hon (och pappa, såklart) väl glada för att jag är glad, men jag tror absolut inte att det skadade att P är från Karlstad, hehehe. Hur som helst var det väldigt väldigt trevligt.

Väl i Karlstad träffade vi som sagt alla dessa människor, spelade tv-spel, myste, drack te, sov, kollade på film, gick ut på promenader, lagade mat utav bara fan (vi la ner en jäkla tid till nyårsmenyn till exempel, men vi gjorde det mest för att det är himla trevligt att göra det tillsammans med någon man tycker om). och så tror jag även att vi ... kramades en hel del. Ja, det gjorde vi, tycker jag bestämt. Här nedan följer lite bilder från dessa ungefärliga två veckor som varit nu! Jag väljer dock att inte ha med bilder på P eftersom jag inte frågat honom om det är ok att ta med honom i bloggen (annars skulle jag ju kunna skriva ut hela hans namn liksom, haha). Men jag själv har noll censurförbud! Första bilden är en bild på en t-shirt jag införskaffade till P (mest på skoj) i julklapp. Han fick såklart en annan julklapp utöver det, Jurtjyrkogården i pocketbokversion. En bok av Stephen King, alltså. Det är bara jag som råkar ha brutalt dålig humor gällande t-shirten, hahaha. Hans min när han fick t-shirten var rätt obetalbar vill jag påstå! Av honom fick jag två dvd-filmer med Pink Floyd-tema! För er med noll koll så är Pink Floyd ett grymt bra band som fanns under 70-talet.

Ej P på bilden, men en julklappst-shirt jag köpte till honom, haha!

Le nyårsoutfit

Sparkling wine ;)

en glad Cissi :)

Chokladmousse som blev mer ... såsig. Men gott ändå!

Super Mario på 8bit!

nya myströjan

testar ansiktsmask hemma hos P:s föräldrar

No comments! ;)

Årsresumé

Januari: Kommer inte ihåg så mycket från januari 2013 men
 jag vet att det inte hände så mycket då. Vi började med en ny kurs då, och lärde känna lite nytt folk i Örebro.
Februari: Suddigt det med, haha. Började må dåligt på allvar från och med februari i alla fall.
Mars: Fick bakterier i magen som gjorde att jag behövde ligga inne på sjukhus en och en halv vecka med en massa dropp. Inte det roligaste, hehe.
April: Försökte åka till Västerås så mycket som möjligt för jag inte trivdes hemma.
Maj: Gjorde slut med T. Det var ett förbannat svårt och jobbigt beslut men det behövdes tyvärr. Vi gjorde inte så mycket nytta för varandra mer... Men vi är vänner nu!
Juni: Halvnjöt av att vara singel, dejtade som en galning.
Juli: Träffade en kille, M, som jag trodde det skulle gå jättebra med men nä. Hade kul ett tag i alla fall. Fick åka hem akut från Italien och ligga på sjukhus (igen) för ett sår i min fot som orsakade rosfeber. Skitkul. Tyvärr inte sista gången för i år. Bestämde mig även för att bli ljusare i håret igen på allvar.
Augusti: Fyllde 21, hade jättetrevlig fest för mig på restaurang. Åkte in på sjukhus igen för samma sak som i juli. Blev nästan tal om amputation av mitt ben. Mådde skit. Amalia flyttade in tillsammans med mig i lägenheten.
September: Sjukhus igen... I en månad i sträck. Började läsa specialpedagogik på universitetet samtidigt!
Oktober: Äntligen blev jag frisläppt från sjukhuset! Såret började läka på allvar! Började även prata med P.
November: Träffade äntligen P "irl" och vi klickade rätt fort. Här börjar året gå åt rätt håll igen.
December: Bestämde med P att vi skulle göra det "officiellt" att vi var tillsammans, så då gjorde vi det. Julafton. Såret nästan läkt!


Vad som sen komma skall vet ingen men jag hoppas FAN att 2014 blir bättre än 2013. Hehe. Låter lovande med P i alla fall!

God Jul!

Heej! Igår var det äntligen julafton igen och det var så SKÖNT att bara få vara hemma. Gjorde mig jättefin kvällen/natten innan genom att mamma hjälpte mig lägga upp mitt hår på skumgummirullar över natten, så att det skulle vara lockigt till julafton. Tro mig när jag säger att håret blev lockigt, haha. Fick jättefina julklappar av familjen. Bland annat fick jag en akustisk gitarr som jag kommer ha stor användning för på vårens kurs i skolan: musik för barn i yngre åldrar! Det kommer att bli jättekul. Än så länge är jag skitdålig på att spela, men övning ger färdighet som alla säger, haha. Fick även en biografi om Freddie Mercury (sångaren från Queen) av min bror, lite nya underkläder och en bok.

Senare idag ska vi över till farfar och fira mer jul, träffa släkten och lite sådär. Precis som varje år! Enda skillnaden nu är att eftersom T och jag gjorde slut i våras så följer ju inte han med dårå, men det gör ju inget. Vi kommer dock inte äta julmat, enligt farfar, så vi får se vad det blir istället... Märkligt det där. Juldagen, utan julmat! Nåja, vi lär väl inte svälta utan det. Jag fick förresten också en jättebra trådlös högtalare till min telefon igår också! Jättekul! I mellandagarna kommer Astrid och Andrea hit så får vi byta julklappar, hihi. Träffade visserligen Andrea dagen innan julafton men det känns ändå jättelänge sen, haha. Så det blir kul!

På nyår sen ska jag till Karlstad igen. Om ni nu skulle ha undrat om varför jag i all sin dar åker till Karlstad av alla ställen lite då och då nu är det för att jag blivit tillsammans med en värmlänning, haha. Jag tror att han vill vara lite anonym på bloggen dock så jag berättar bara att han är från Värmland, är supermysig, och vi kan kalla honom för P. Vi har träffats ett tag nu, och det är kul! P ska i alla fall komma hit till mina föräldrars hus i Västerås på fredag och så åker vi tillsammans med pappa och julklapparna (skjuts, yay!) till Örebro först på måndag, för att sedan åka till Karlstad över nyår och en bit in i januari. Det kommer bli supertrevligt tror jag. Vi får se vad vi hittar på!

Såhär såg jag ut igår för den som undrar...

Snart jul igen!

Läser någon min blogg fortfarande?? Aja, hur som helst - hej! Nu är det december igen, snart jul och jag har hämtat lite nya krafter till att blogga. Det är så ofantligt mycket plugg nu så jag hinner knappt andas emellan föreläsningarna, men försöker kämpa på så gott det går ändå. Är i Karlstad för tillfället och det är väldigt trevligt här! Snön kom i natt, så nu är det snö överallt. Det är tydligen nån storm ute som heter Sven...? Haha! Inte roligt med storm, men namnet kunde ju kanske låta lite mera skräckinjagande så man tar det på allvar åtminstone litegrann... men icke.

Ikväll är det final i IDOL förresten, följer ni det? Jag bruuukar inte följa det alls, men i år tycker jag verkligen att många av deltagarna är och har varit fantastiskt duktiga så jag är väldigt förväntansfull inför ikväll. Må bäste deltagare vinna! Tänker inte säga vem jag håller på, men jag kan säga som så att om personen jag håller på kommer tvåa blir jag också glad eftersom nästan alla (förutom Agnes) svenska IDOL-tvåor har lyckats jättemycket bättre än de flesta ettorna! Men vi får se.

Förrförra veckan var jag och Astrid på bio förresten, och såg Hunger Games: Catching Fire. Alltså, uppföljaren till den första Hunger Games-filmen. Jag gillade den faktiskt men det märktes tydligt att det kommer en tredje ihopknytande film för den här, Catching Fire, var väldigt inriktad på ett uppkommande uppror. Mer än så tänker jag inte avslöja, hehe. Snart tänkte jag skriva en årskrönika förresten, för det här året har varit rätt händelserikt på alla möjliga håll och kanter. Inte minst inom områdena kärlek och hälsa. Hoppas verkligen på ett bättre 2014, för det har jag förtjänat! Screw the jantelag, haha.

Äntligen lite mentalt lugn och ro

Nu är jag äntligen mentalt återuppbyggd från sjukhusperioden som jag fick vara med om. Jag blev hemskickad den 10:e (!) oktober, vilket betyder att jag legat inlagd i en hel månad. Såhär i efterhand undrar jag hur jag orkade. Som min mamma sa så var det nog för att jag inte VISSTE hur länge jag skulle vara inlagd den här gången. Jag tror att när man inte vet hur lång tid någonting kommer pågå så har man ingen tidsram att förhålla sig till, och det i sig kan göra att man härdar ut lättare - det vill säga, om det är någonting jobbigt på gång. Det är den anledningen jag har till att jag inte har bloggat någonting under nästan hela oktober månad. Jag skriver istället dagbok, när jag känner att det behövs.

Något som jag faktiskt tappat förståelsen för är varför jag tidigare varit så öppen med mitt privatliv. Inte så att det jämt sker katastrofer, men jag vet nog allt att så fort en kille kommer in i bilden till exempel så blir jag dökär, kan inte sluta ha känslor för honom, och vips så har du ett blogginlägg på min blogg, bara för att sedan bli besviken igen. Typ. Så det ska jag sluta med, har jag bestämt. Dessa diskussioner lämnar jag åt min dagbok helt enkelt.

I alla fall, så bestämde jag mig nu för att ändra min header (igen) till bloggen. Dessa bilder är ifrån i somras när vi var i Europa INNAN all den här vårdcirkusen startade. Jag tycker att de är fina. Skönt ändå att det här är över. Såret läker, jag läker, alla läker. Eh okej, kanske inte det sista. Men jag läker garanterat. Och jag orkar mer. YAY!

Cissi

Var är pausknappen?

Jag famlar febrilt efter en "Livets pausknapp" för tillfället, men jag tycks inte hitta någon. Den enkla anledningen till det är för att det helt enkelt inte finns någon att hitta. Det verkar vara såhär livet ser ut för mig just nu, och jag vet att allt jag egentligen är i stånd till att göra är att gilla läget, hur jävligt det än känns. Det är inte det att jag egentligen inte ser några framsteg i mitt tillfrisknande, och det är inte det att jag känner mig bortglömd av någon i min närhet. Jag vet att mina vänner bryr sig om mig, och att min familj ställer upp för mig vad som än händer, och att jag har människor omkring mig som förstår sig på mig samt som älskar mig. Allt detta vet jag. Men det jag inte vet just nu, är hur jag ska bli av med den växande känslan av allt mer hopplöshet och maktlöshet.

Ni som känner mig "på djupet" vet att jag är ett så kallat kontrollfreak. Jag behöver kontrollera min vardag i viss mån, och jag vill gärna styra själv, för att ens kunna överleva. Att jag inte fått göra det ända sedan den här vårdcirkusen startade, i mitten av juli - det gör att jag blir nästan tokig. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att inte få kunna bestämma över hur min kropp fungerar, hur mina vardagsrutiner går till, hur jag ska äta, vad jag ska äta, hur mycket jag dricker, vad jag dricker och vice versa. Jag mår fruktansvärt dåligt av att känna att jag försummar min plikt som student i och med att jag inte orkar studera på samma villkor som precis i början av terminen. Allt detta har sin orsak, och det vet man. Jag vet, mamma vet, pappa vet, mina bästa vänner vet, ja till och med min lärare vet. Men det gör inte något bättre för min del. Jag känner helt enkelt att någon annan har tagit över min kropp, och att jag helt enkelt är en fånge i den. Jag får bara hoppas att det är tillfälligt.

Det skulle räcka med att jag får kontrollera mig själv helt och hållet bara under en månad, för att jag skulle få må bra igen. Det får gärna stanna där, vid att kroppen sköter sig som den ska, ända fram tills nästa år också. För nu orkar jag snart inte mer. Jag orkar inte vara positiv jämt och ständigt, för "är det inte det ena så är det det andra". Men jag orkar inte heller gnälla. Så det får bli ett slags realistiskt mellanting just nu. Jag vet att det håller på att bli bättre, och jag vet att jag blir utskriven och hemskickad på måndag, det vill säga om tre dagar från nu. Men jag känner mig inte upprymd eller ens glad för det, i alla fall inte i lika stor mån som en "normal" människa skulle känna. Jag har bara ständig oro för att det ska komma upp samma problem igen som ett fint paket på posten. Jag känner mig bara så evinnerligt trött på hela det här året. Som Billie Joel från punkrockbandet Green Day säger: Wake me up when september ends.

Ja vi kanske ska köra att jag går i ide tills nästa september, det vill säga 2014? När jag vaknade och det blev oktober, och jag insåg att jag legat på sjukhus under en hel månad i sträck så blev jag fruktansvärt mycket mer trött. Var tog min livslust vägen?

Taylor, Demi and Katy

Losing him was blue like I'd never known
Missing him was dark grey all alone
Forgetting him was like trying to know somebody you've never met
But loving him was red
Loving him was red
****************************************************************************
Now here we are,
So close yet so far.
Haven't I passed the test?
When will you realize,
Baby, I'm not like the rest?
****************************************************************************

In another life
I would be your girl
We'd keep all our promises
Be us against the world

In another life
I would make you stay
So I don't have to say
You were the one that got away
The one that got away

Videoblogg #2

Vad ska jag göra av mig själv?

Det känns som vanligt som att jag är mest i vägen för allt och alla. Min situation är det där lilla störningsmomentet, i form av argumentet "ligger på sjukhus". Det är ju inte bara frustrerande för mig att vara inlagd på sjukhus, utan det är även det för min omgivning. Min NYINFLYTTADE lägenhetskompis Amalia kan inte ha det allt för skoj just nu till exempel, för jag är inte hemma (och jag vet inte heller när jag kommer komma hem). Jag kan ju ändå lägenheten bäst. Det är lite som om en lärare skulle missa introduktionen för sin egen klass. Det känns inte bra att lämna henne i sticket hemma, även om hon kan klara sig själv och sådär. Känns inte alls bra.

Jag går nu omkring med jävligt dåligt samvete varje dag för att jag inte kan vara där för NÅGON rent fysiskt just nu. Det känns så ... påtvingat för många att kolla hur jag mår och sådär. Fastän det inte ens är meningen, att det ska vara det. För jag vet att folk bryr sig om mig. Men det blir ju tyvärr också till en vardag för någon. Att jag ligger på sjukhus, alltså. Det blir som ett tvång att sympatisera, precis som för mig att kolla upp mina värden fastän jag gladeligen slipper veta exakta siffror på hur min kropp mår, för det är ändå jag som känner mig själv bäst. Just nu VILL jag inget annat än att må bra, och vara frisk, och vara hemma utan ett bakomliggande hot att infektionen jag dras med blir värre, eller att såren inte läker, eller att jag känner att jag övergiver min rumskompis/mina vänner/mina studiekamrater.

Det känns fan inte bra att jag inte ORKAR ta till mig skolarbetet på samma sätt som innan jag blev inlagd för tredje gången. Jag vill så gärna vara alla till lags, men det går inte. Jag vet inte ens hur man prioriterar i det här läget. VAD jag ska prioritera. Jag vet ingenting om när jag får komma hem, jag vet inte om jag kommer kunna komma på en kompis födelsedagsfest om någon vecka, jag har INGEN ANING om när jag ska orka ta mig igenom vissa kompletteringar, och jag har ingen ANING om när jag ska orka börja slappna av för rädslan att behöva komma in på sjukhus igen, jag har ingen aning om vad jag ska göra för att förhindra sår i framtiden. Jag känner mig milt sagt klaustrofobisk av att vara på sjukhus. Klaustrofobisk över huvud taget. Även om jag kan ha permission mellan antibiotikan så känns det inte BRA. Det är falsk frihet på något sätt. Jag vill inte svika människorna i min närhet men det är helt enkelt inte värt att lita på det jag säger just nu för ena dagen kan det vara en sak, den andra något annat. Eller jag vet inte. Jag babblar förmodligen bara. Just ja, måste kanske ta hand om mig själv någonstans mittemellan också eller? Vill hem.

Over and out.

Gissa vaaaad?

Försöker mig på ett stycke videoblogg för det var länge sen som jag gjorde en. Enjoy :)

Skolan är i full gång igen!

Jag är inte på sjukhus längre, woho! Igår började skolan igen, med den nya kursen specialpedagogik (30 hp, dvs en hel termin). Jag har redan träffat några mysiga människor som jag känner att jag vill vara med, och för en gångs skull är jag inte ensam i rullstol. Det låter jättefånigt att säga, men jag har alltid varit ensam om att sitta i rullstol när jag gått i skolan (från grundskolan tills nu egentligen, så det är ju några år...) så nu när det finns en till i samma situation (typ) så gör det mig så glad! Jag känner på mig att vi kommer trivas superbra ihop. Annars verkar klassen jag ska gå i väldigt bra, och det är jätteskönt eftersom jag var så nervös innan.

Dagen började med en föreläsning igår, som jag och några till kom för sent till eftersom det stod fel i schemat *suckar*, men det gick smidigt att komma in i gruppen ändå och jag kände inga "åh nej nu är de sena"-blickar som man ibland kan få för sig finns! Vi har börjat läsa lite om specialpedagogiken och vad det är och så vidare, men det vet jag rätt mycket om redan då jag har insiderförståelse så att säga, haha! Men det ska verkligen bli SJUKT kul! Just nu sitter jag i alla fall på universitetet, har precis pluggat klart inför seminariet i morgon vilket känns jätteskönt. Vi är väl förberedda, så att säga!

Igår flöt allting på i alla fall, ända tills jag skulle åka buss hem för då ser jag ju såklart den där personen (nästan precis bredvid mig, såklart) som jag ... inte tycker illa om alls, men ... det blev så fel mellan oss sist. Så det var ju roligt att min puls gick upp till säkert över 200 från att ha varit helt normal just där och då. Jag är en sån person som gillar att vara mer förberedd på såna där saker, men eftersom jag vet att det där inte blir sista gången som vi ses så får jag helt enkelt lära mig att ta tjuren vid hornen någon gång. Att få fram ett hej kan väl inte vara så svårt, eller? Jag vet inte. Ville sjunka genom jorden just då i alla fall. Men jag är ju inte smidig för fem öre så jag kan ju inte ha velat göra det vidare diskret heller. Så, det är ju bra! NOT. Jaja, jag överlever.


PUSS

Goda nyheter!

Jag slipper amputera mitt ben, woho! Som vanligt ville mister Okänslig läkare bara överdriva men ortopeden tyckte inte att amputation var ett nödvändigt beslut, bara ett nödvändigt ont! Vi får helt enkelt se hur det blir i framtiden. Jag ligger fortfarande inne på infektionskliniken, men det är rätt okej här faktiskt.

De senaste dagarna har varit rätt för jävliga men tack vare gulliga och stöttande sjuksystrar har jag mått tio gånger bättre än vad jag hade gjort utan dem. Jag är så fruktansvärt tacksam för att sjuksköterskor och för att annan vårdpersonal finns! Utan dem tror inte jag att patienten skulle överleva särskilt länge, speciellt inte mentalt.

Hur som helst får jag i alla fall permission (sjukhusledigt) härifrån på tisdag eftersom det då är som min nya kurs, specialpedagogik, börjar. Det ska bli jätteskönt att få lite miljöombyte härifrån faktiskt, är riktigt glad för det! Hoppas att jag snart får komma hem också, för nu börjar jag längta hem på riktigt. Men ska inte klaga, har en fungerande dator med bra musik och en skötsam telefon som inte laddar ur så fort man tittar på den. Superduper!

Idag kommer också Amalia och hälsar på och det ska bli supertrevligt. Nu är det inte alls långt kvar tills hon flyttar in - som jag har längtat! Vi kommer att ha det hur underbart som helst som "sambos", det tror jag det! :) Men det var egentligen bara det jag ville berätta. Nu så kan ni vara lugna (och jag med).


Ha en bra dag!

I valet och kvalet

Hej på er. Jag har valt att inte skriva på ett tag för jag står inför ett väldigt tufft beslut. Jag har även valt att inte skriva om det överallt, för att det är något som känns för jobbigt att ens prata om. Men såhär - jag är på sjukhus (igen, jag vet). Jag har .. två jävliga fotsår på min ena fot (alla som är diabetiker vet vad jag pratar om, och då har inte ens jag diabetes!) som vägrar läka.

Jag står inför valet, om inte nu så senare, att faktiskt amputera bort mitt ena ben. Jag. Amputera. Den ordkombinationen känns helt jävla galen i mitt huvud, men just nu ligger det tragiskt nära sanningen. Sen är det ju såklart inte "skrivet i sten" ännu, att det blir av. Men som det är nu känner jag att jag helt enkelt inte orkar åka fram och tillbaka till sjukhus, vårdcentral, utebli från PARISRESOR (nej, vi kunde tyvärr inte åka.) osv - på grund av en kroppsdel som jag ändå inte har känsel i, och som också bara sabbat för mig de senaste två åren. Det är ett jävla skitbeslut som jag måste ta. Ingen kan ju göra det åt mig. Fast egentligen har jag redan bestämt mig. Det får nog bli så. Jag vet inte än vad ortopeden säger, men hen skulle komma till mig idag och kolla läget. Vi får helt enkelt vänta och se.

Anledningen till att jag skriver ut detta här i bloggen är INTE för att få medömkan eller för att få "naw vad jobbigt hon har det jämt"-uppmärksamhet. Det är bara för att berätta hur läget är, och just nu känns det skit. Och samtidigt för att tala om - man är inte ensam. Jag är långt ifrån den första som blir drabbad av en amputation, trots att jag är så ung som jag faktiskt ändå är. Det kommer alltid finnas dem som stöttar en, och det är i såna här perioder man märker vilka ens riktiga vänner är. Ni ska veta att ni är älskade allihopa, varenda en! ♥ Sköterskorna här är som vanligt fantastiska, och jag kunde inte önska en bättre vård egentligen. Men nu har jag som sagt kommit till en punkt där jag känner att nej, jag kan ha det så mycket roligare. Med eller utan mitt vänsterben. Fuck you, kroppen. FUCK YOU!

:(

Filmrecension! Höst i New York

Försökte videoblogga här men nix pix! Jaja, sämst film i alla fall. TITTA INTE PÅ DEN! ... (Richard Gere, sååå heter han!)

Mimimimi

Going on in a slow pace

Det här med att göra saker i en lagom takt har förut aldrig varit min grej riktigt. Nu känns det dock helt annorlunda och jag tycker nästan att det känns heligt på något märkligt sätt, att ta saker i en långsam takt. Lagom sådär. Jag vet inte varför jag blivit så filosofisk på senaste tiden, men å andra sidan har nog ingen dött av det. Eller jo, tyvärr har det ju skett att någon dött på grund av åsikter. Men det får bli ett annat inlägg. Just nu ... vill jag bara vara. Jag är helt okej med att ta en dag i taget och med det även "en sak i taget". Det känns lugnare så. Även om saker faktiskt inte blir som jag vill, så är det jätteskönt att kunna ta dagen som den kommer. Prova det någon gång!

Nu ska jag fortsätta lyssna på Counting Crows, ett band som jag börjat lyssna mer och mer på de senaste två månaderna (den här låten är bra). Så länge kan ni få en "pinfärsk" webcambild på mig (mest eftersom jag är lite nyfiken på hur bra den fungerar, den nya på min nya dator alltså.
Enjoy!

21

Idag fyller jag år, och jag blir 21 år gammal! Som min kusin sa "nu är du ett steg närmare 30", hahahaha. Schysstare kusin får man ju leta efter, eller? ;) Jag är i alla fall supertaggad inför ikväll - har fått ny dator och ny telefon av mina föräldrar i födelsedagspresent, ska fira kvällen med mina bästa vänner och lillebror på restaurang och sen drar vi ut på krogen! Sjukt bra födelsedag :) Bilder kommer!

I'm not a slut, I just love love

God dag! Jag sitter och lyssnar på Pink för tillfället. Hon är en jävligt bra artist har jag kommit fram till under senare tid, kanske mest för att hennes nuvarande låttexter passar väl ihop med hur mina känslor håller på just nu. Ja, vad gör jag den här veckan då? Jo jag väntar med spänning på att fylla 21, vilket jag gör på lördag den 10:e augusti. Då är tanken att jag ska ut med några vänner på restaurang och ha det allmänt trevligt! Trevligt är bra, trevliga saker bör man göra minst en gång per dag för att man ska bli en sån där glad person. En sån som jag faktiskt är just nu dessutom. Det känns jättejätteskönt. Annars gör jag inte så mycket.

Jag var hos min sjukgymnast i morse och fixade och trixade med mina ben. Mest för att jag ska kunna hålla ner svullnaden som inte behöver öka mer, utan den ska snarare minska. För er som inte vet det har jag extremt svullna ben (speciellt under sommaren eftersom det är varmt och med kombinationen att jag sitter i rullstol blir det helt enkelt inte så bra), och det blev en mindre chock för mig när jag vägde mig senast när jag låg på sjukhuset.

Från att ha vägt 83 kilo (jag vet, det är mycket!) så vägde jag nu 75, efter en vecka. Herregud, vad mycket vätska jag blivit av med! Känner mig lite som en kamel, om jag ska vara ärlig, haha. Så det går ju helt klart åt rätt håll, och jag känner mig mycket piggare! Så nu är det hårdträning som gäller, mest för benen men också för resten av mig. Det här ser jag fram emot! Ja, mer än såhär orkar jag inte skriva men vi hörs!

Jämförelsebild på mig! Kolla ansiktet, liksom.