Jag famlar febrilt efter en "Livets pausknapp" för tillfället, men jag tycks inte hitta någon. Den enkla anledningen till det är för att det helt enkelt inte finns någon att hitta. Det verkar vara såhär livet ser ut för mig just nu, och jag vet att allt jag egentligen är i stånd till att göra är att gilla läget, hur jävligt det än känns. Det är inte det att jag egentligen inte ser några framsteg i mitt tillfrisknande, och det är inte det att jag känner mig bortglömd av någon i min närhet. Jag vet att mina vänner bryr sig om mig, och att min familj ställer upp för mig vad som än händer, och att jag har människor omkring mig som förstår sig på mig samt som älskar mig. Allt detta vet jag. Men det jag inte vet just nu, är hur jag ska bli av med den växande känslan av allt mer hopplöshet och maktlöshet.
Ni som känner mig "på djupet" vet att jag är ett så kallat kontrollfreak. Jag behöver kontrollera min vardag i viss mån, och jag vill gärna styra själv, för att ens kunna överleva. Att jag inte fått göra det ända sedan den här vårdcirkusen startade, i mitten av juli - det gör att jag blir nästan tokig. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att inte få kunna bestämma över hur min kropp fungerar, hur mina vardagsrutiner går till, hur jag ska äta, vad jag ska äta, hur mycket jag dricker, vad jag dricker och vice versa. Jag mår fruktansvärt dåligt av att känna att jag försummar min plikt som student i och med att jag inte orkar studera på samma villkor som precis i början av terminen. Allt detta har sin orsak, och det vet man. Jag vet, mamma vet, pappa vet, mina bästa vänner vet, ja till och med min lärare vet. Men det gör inte något bättre för min del. Jag känner helt enkelt att någon annan har tagit över min kropp, och att jag helt enkelt är en fånge i den. Jag får bara hoppas att det är tillfälligt.
Det skulle räcka med att jag får kontrollera mig själv helt och hållet bara under en månad, för att jag skulle få må bra igen. Det får gärna stanna där, vid att kroppen sköter sig som den ska, ända fram tills nästa år också. För nu orkar jag snart inte mer. Jag orkar inte vara positiv jämt och ständigt, för "är det inte det ena så är det det andra". Men jag orkar inte heller gnälla. Så det får bli ett slags realistiskt mellanting just nu. Jag vet att det håller på att bli bättre, och jag vet att jag blir utskriven och hemskickad på måndag, det vill säga om tre dagar från nu. Men jag känner mig inte upprymd eller ens glad för det, i alla fall inte i lika stor mån som en "normal" människa skulle känna. Jag har bara ständig oro för att det ska komma upp samma problem igen som ett fint paket på posten. Jag känner mig bara så evinnerligt trött på hela det här året. Som Billie Joel från punkrockbandet Green Day säger: Wake me up when september ends.
Ja vi kanske ska köra att jag går i ide tills nästa september, det vill säga 2014? När jag vaknade och det blev oktober, och jag insåg att jag legat på sjukhus under en hel månad i sträck så blev jag fruktansvärt mycket mer trött. Var tog min livslust vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar