Everything happens for a reason

Till exempel kan det se ut såhär: 

• Du gör slut med en kille
• Några månader senare träffar du en ny kille, som i dina ögon är helt fantastiskt perfekt jämfört med den förra (inte för att den förra var riktigt dålig, men ... ändå)
• Du börjar dejta den killen
• Allt flyter på perfekt ända tills du kommer på att den förra killen har du inte riktigt kommit över än, varpå du blir superförbannad på den nya killen som inte riktigt kan ge dig 100% uppmärksamhet, som du egentligen känner att du behöver
• Det skiter sig med den nya killen
• Du blir ledsen och gråter, mer för den nyfunna besvikelsen än över ditt "riktiga" ex som du EGENTLIGEN borde gråta blod över
• Du inser att du är patetisk
• Du försöker gå vidare, utan killar, men med dig själv istället!

Såhär borde mitt liv inte se ut just nu, men det gör det likförbannat. Fan vad allting suger känner jag. Det är en jäkla tur, att jag tillsammans med min familj drar till Italien på onsdag. För det behöver jag. Och den 15:e augusti drar jag till Paris, med två tjejkompisar. Öhm .. Jag borde vara nöjd! Och det är jag på ett sätt, men på ett annat är jag så fruktansvärt besviken på mig själv. Jag undrar var behovet till extrem uppmärksamhet jämt kommer ifrån. Nog för att mitt stjärntecken är Lejon (och just Lejon är kända för att vara riktiga attentionwhores, kvinna som man), men det är ju ingen ursäkt.

Jag borde nog hålla på med någonting som heter mindfulness - hört talas om det? Det är ett annat ord för "lev i nuet, idiot!". Kanske skulle fungera för mig. Kan ju testa i alla fall. I vilket fall som helst var det dumt att "gå över en hårt trafikerad motorväg, med ena armen bruten och huvudet i bandage" (liknelse för att jag bör ta det lugnt med killar framöver, så att jag hinner läka själv på vägen). Nu ska jag gå och gräva ner mig någonstans och sen får jag besök av Magda och senare Andrea. Med glass. Och vin. Ja, vin. Vin är gott.

Puss